Sitter och pratar med min arbetskamrat Micke. Mitt i en av mina längre utläggningar söker jag ögonkontakt med honom, men märker att han inte är kontaktbar. Han stirrar stint ut genom fönstret bakom mig. Jag tystnar. När han märker att jag inte längre snackar, säger han: ”Pink Floyd”.”Eehh, jaha”, svarar jag lite förvirrad, och undrar vad han nu har fått för sig.”Ja, lite fler skorstenar, så hade det varit precis som ett Pink Floyd-omslag”, förklarar han.Jag vänder mig om, för att återigen beskåda denna välbekanta utsikt. Och faktiskt, grabben har rätt. Sydkrafts gamla ångkraftverk har tydliga likheter med den kraftstation som fanns på omslaget till Floyds ”Animals”. Tyvärr hade den dramatiskt molniga himlen fått ett mer utslätat utseende när jag väl fick fram kameran. Men använd fantasin, vet jag.Nu blev man lite sugen på att höra David Gilmour och grabbarna, och då känns den grå vardagen plötsligt lite mer rosenröd, eller åtminstone rosatonad.
03 mars 2008...16:29
När grått förvandlas till rosa
Hoppa till kommentarer
3 kommentarer
03 mars 2008 kl 16:46
Det måste varit en dyster dag om tanken på en drygt 30 år gammal PF-platta gjorde den rosenröd
Länge sedan jag lyssnade på dem.
Ibland försöker jag fatta hur man var skapt när man på fullt allvar lyssnade på ”Umma Gumma”.
”Careful with that axe, Eugene”.
Jobbigt bara att jag kommer ihåg låttiteln…
Men titelspåret på ”Wish you were here” är bra. Och kanske också ”Shine on you crazy diamond”.
Och nästan hela ”Dark side of the moon”.
03 mars 2008 kl 16:51
Fatta nu hur kul jag har det! Och det var just ”Shine on…” jag blev sugen på att höra. Men eftersom jag inte har den till hands blir det Svante Sjöbloms nysläppta platta i stället, och det är fanimej femton resor bättre!
03 mars 2008 kl 20:41
Själv lyssnar jag just nu på Wilco (”Sky Blue Sky”), på Shelby Lynnes Dusty-platta och på soundtracket till ”I’m Not There”. Och på Sheryl Crows nya, förstås.