Svart drar, man blir matt

Lasse Grahn är Sydsvenskans schackskribent. Varje söndag presenterar han ett problem för läsarna. Av någon anledning brukar han använda mig som testpanel. Antagligen tänker han så här: ”Om Mats klarar det utan hjälp är det för lätt. Fixar han det med lite hjälp är det okej, men om han inte grejar det ens med ledtrådar, då är det nog för svårt, även för en normalbegåvad läsare.

”I torsdags räckte han över kommande söndags diagram, med den lakoniska instruktionen ”svart drar, matt i två drag”.

Så där satt jag och fnulade med detta problem, ägnade en bra stund åt det, utan att komma nån vart. Det ville sig liksom inte på andra draget. Jag fick be om en ledtråd.

”Magnetoffer”, sa Lasse, vilket var en ny term för mig. Men jag hajade ju att det gällde att göra ett drag som skulle ställa en av mina pjäser så att vit inte kan motstå att slå den.

Nytt rådbråkande av samtliga hjärnceller gjorde dock inte saken lättare, så jag förklarade att jag inte hittade det förlösande magnetoffret.

”Tornet till F1″, löd Lasses  svar.

Det draget hade jag förkastat, eftersom det inte skulle leda till matt i nästa. Okej, sedan fortsatte Lasse med att förklara att vit kung slår F1, varpå svart dam går till C4 och schackar.

”Jaha”, säger jag, ”men det skulle ju vara matt i två drag”.

”Oj, sa jag det? Jag menade tre”,  säger han då lite skamset.

Nästa gång ska jag debitera timlön.

Lasse har en blogg också, Inte bara schack 

Utsikten

Så här ser det ut från min arbetsplats. När helst jag behöver stimulans ställer jag mig i fönstret och tittar ut över Malmös vackra bangård.

Det tunga arvet

Min farsa kunde fixa allt. Punka på cykeln, stopp i avloppet, ett kärvande lås i ytterdörren. När jag pangade grannens ruta med ett mindre välriktat tennisbollskast, gick han till glasmästaren och köpte en bit glas, hämtade upp fönsterbågen, kittade och målade och levererade ett klanderfritt reparerat fönster till den drabbade. När radion pajade skulle den öppnas, analyseras och därefter skulle rätt reservdel inhandlas och placeras på rätt plats. När jag var tretton köpte han sin (= familjens) första bil. Det var en tolv år gammal Volvo PV. Prislappen var på 350 spänn (vilket kunde verka billigt även då, 1968). Det gamla bilskrället kunde inte hamnat i rättare händer. Det visade sig snabbt att karossen hölls ihop tack vare 50-talets generösa lackeringsmetoder. Merparten av den ursprungliga plåten hade en ohälsosam mörkbrun färg, och en konsistens som mest påminde om hårt rostad müsli. Denna rivierablå skönhet fick under den kommande femårsperioden en väl tilltagen kompensation för det bristande underhåll den utsatts för under sina första tolv år. Oräkneliga timmar av arbete ägnades åt att få vraket i bättre skick. Mängder av besök på skroten för att hitta fönsterhissar, startmotor, förgasare, oljepump – allt som tänkas kan. Inte en helg utan minst ett rejält arbetspass i någon lånad lokal. Ofta fick jag hänga med, för även om man kan fixa allt, så har man ändå bara två händer, och arbetet går fortare om man har en handräckare. Jag lärde mig massor under de där arbetspassen. Jag tror att jag än i dag, 40 år senare, kan byta ut en fönsterhiss i en PV, sätta ny gummipackning i bagageluckan, byta kopplingen, förgasaren, värmesystemet, avgassystemet… Fast växellådan skulle jag nog inte ge mig på. Det var nära att vi inte fick den nya på plats (minns än i dag den känsla av panik som grep tag i mig när vi stod där, inne i PLMs verkstadsavdelning, och hade plockat ut växellådan. Den nya vägrade helt enkelt att låta sig monteras, och tung som fan var den. Efter åtskilliga timmars envist kämpande fick vi fanskapet på plats, fråga mig inte hur). Den tyngsta lärdomen av dessa fixarsessioner är dock inte av det praktiska slaget, utan mer ett förhållningssätt: man grejar helt enkelt allting själv. Vilket för den händige ter sig fullkomligt självklart. För den mindre händige kan det stundtals bli en övermäktig börda. Och jag har alltmer insett att jag tillhör den senare kategorin. Visst, jag har hyfsad koll på hur man går till väga när man lagar saker och ting, snickrar, målar och så vidare. Men jag är mindre bra på utförandet. Det blir gärna lite amatörmässigt utfört. Ändå har jag förbannat svårt att anlita yrkesfolk. Lämna in cykeln för en punka? Ah nä, det fixar man ju själv. Men hur kul är det att stå på gården mitt i vintern en mörk kväll och laga en skitig cykel? Det kan man kanske göra på sommaren. Alltså måste man ha en reservcykel, så att reparationen av den trasiga kan vänta till det blir varmt. Funkar kanske bra om man är singel, men med sex personer i hushållet blir det ganska många hojar.  Sist jag räknade var det fjorton, varav cirka sex är kördugliga. Det blir lite att göra framöver. När det blivit lite varmare.

Desperata åtgärder

Frustrationen ledde mig hit. Som blogg-rookie har jag under några veckor härjat på annan plats, men situationen där blev ohållbar. Ungefär vartannat inlägg jag skrev, slukades av – ja, Gluff-Gluff, kanske? – bara för att aldrig mer återfinnas. Hur kul är det? Och hur kul är det här? Återstår att se.